SAKKYNDIGERAPPORTEN I SIN HELHET:

26 augusti 2007

Psykologisk sakkunnig kommentar vad gäller barnen Miriam, Amalie och Nathalie Kjenners bästa Lena Hellblom Sjögren, filosofie doktor, legitimerad psykolog

-Innehåll- Sidan

Uppdrag och metod…………………………………………. 2

Underlagsmaterial till denna kommentar……………………. 2

Observationer från det första mötet med Amalia och Nathalie

Den 22 augusti 2007………………………….. 3

Sammanfattande kommentar efter andra mötet

Observationer från det andra mötet med Amalia och Nathalie

Den 23 augusti 2007………………………….. 4

Sammanfattande kommentar efter andra mötet

Observationer från det tredje mötet med Amalie och Nathalie

Den 24 augusti 2007………………………….. 6

Sammanfattande kommentar efter tredje mötet

Frågor till Amalies och Nathalies far – och hans svar i enskilda

samtal den 23 augusti och den 24 augusti……. 8

Frågor till Amalies och Nathalies mor – och hennes svar i enskilda

samtal den 23 augusti och den 24 augusti……. 12

Vad vill Miriam, 14 år, enligt e-postbrev i augusti 2007......... 17

Vad säger äldsta systern om hemmet och familjen?................ 19

Hur beskriver barnens mormor barnens hemförhållanden?..... 21

Vad säger de två yngsta barnens farmor om barnens situation? 24

Vad säger rektorn om barnen och deras föräldrar?.................. 25

Riskvärdering……………………………………………….. 27

SAMMANFATTNING OCH SLUTSATS…………………. 28Uppdrag och metod

Familiestiftelsen 15 maikommitténs generalsekreterare frågade i juli 2007 per telefon om undertecknad kunde åta mig att träffa några barn som hölls undan av sina föräldrar på grund av att Barnevernet beslutat att omhänderta dem.

Undertecknad sa ja till uppdraget utifrån vetskapen att det för att få ett så väl underbyggt beslut som möjligt är viktigt att:

Uppdraget som undertecknad åtog mig var inte att sanktionera eller underbygga föräldrarnas beslut utan att genom att träffa Amalie och Nathalie och deras föräldrar utreda vad som ligger i deras helhetliga intresse på kort och på lång sikt, och om möjligt också utreda vad som är Miriams bästa.

Metod för att ta reda på de två yngsta barnens bästa är: samtal och observation av barnen enskilt och i samspel med varandra, i samspel med sin mamma, i samspel med sin pappa, och i samspel med både mamma och pappa.

Utredande samtal utöver direkt observation är den metod som huvudsakligen använts för att utreda vad som är i barnens helhetliga intresse/deras bästa. Sådana utredande samtal har hållits direkt med Gerd June och Ronny, samt per telefon med Miriams, Amelies och Nathalies rektor, med deras äldsta syster, samt med deras mormor, och med de två yngsta barnens farmor.

Miriams bästa har undertecknad ej kunnat utreda genom samtal med Miriam och observation av henne direkt. Indirekt har Miriam kommit till tals genom personer som känt och observerat henne under lång tid och som antingen fanns på plats då hon hämtades den 11 maj 2007, eller som talat med henne efter detta. Direkt har Miriam kommit till tals genom ett brev hon skrev i augusti 2007. Detta brev finns avskrivet och kommenterat.

Om undertecknad hade haft mer tid till förfogande hade det varit självklart att, för att få en noggrann bild av barnens bästa, ta del av journalanteckningar för barnen, tidigare utredningar, lärarrapporter, skoldagböcker och individuella uppföljningsplaner.

Undertecknad har så ordagrant som möjligt noterat deras utsagor under samtalet, därefter skrivit ut det de sagt meddetsamma, och bett dem läsa och se om jag förstått det de sagt så som de sagt och menat det. Deras svar står med citattecken med den bakgrunden att de läst och godkänt.

Underlagsmaterial till denna kommentar

Onsdag den 22 augusti 2007, ett första möte med Amalie och Nathalie

Barnen åkte rutschkana och hade roligt då undertecknad kom till mötesplatsen som avtalats med flickornas mor dagen innan per telefon. Mor satt för sig själv en liten bit från lekplatsen, men följde direkt med mig för att hälsa på "resten av genga" som hon sa.

Flickornas far satt alldeles intill rutschkanan. Först när jag hälsade på honom och han på klar svenska berättade att han hette Ronny förstod jag att han var svensk. Då hade jag precis sagt till flickorna när jag hälsade på dem att jag talar ett konstigt språk som de talar i det här landet Sverige. Båda föräldrarna skrattade, för flickorna hör ju svenska varje dag.

Ronny hade tagit fina bilder av familjen från denna sommar som han visade. Flickorna kom fram och tittade när han kom med datorn där han som bakgrund satt in ett närbildsfotografi av ett ståtligt lejon, som de hade sett när de var på Ölands djurpark tidigare i sommar. Där var fina bilder av båda flickorna sittandes på en leksakszebra, med getter, bilder av djur och bilder av barnens farmor och faster som båda var med på djurparksbesöket.

Gerd berättade, i en liten paus då barnen inte hörde, att hennes svärmor har varit glad åt att träffa sina barnbarn så mycket den här sommaren, hon har fått bröstcancer och skall påbörja strålbehandling.

Flickorna gungade, lekte med en boll, hämtade sina dockor. När de öste i sanden blev det en incident då Amalie drog i hinken som också Nathalie ville ha. Deras mor avledde Amalie på ett mjukt sätt, de gick iväg och hämtade Amalies docka. Hon kom glädjestrålande och stolt och visade den. Den kunde säga mamma. Jag frågade vad dockan hette. Hon tittade på sin mamma. Mor sa,: det är du Amalie som bestämmer vad dockan heter. Amalie sa ett namn som jag inte riktigt kunde höra, Karolina frågade mor. Amalie nickade. Nathalie kom med sin docka. På min fråga vad den hette svarade hon Kajsa.

När vi gungade filmade flickornas far. Medan flickorna lekte för sig själva och deras mor var och hämtade något fick jag en liten prat med Ronny. Han sa att de hade full stötte från hans mor och hans familj, han kunde inte förstå att Barnevernet kunde göra så här, de hade inte träffat honom, Gerd och barnen. Han berättade stolt hur Gerd har intensivtränat med Amalie så att hon blivit jätteduktig.

Nathalie hjulade, Amalie slog kullerbytta. Båda flickorna tyckte om att dansa först två och två sedan alla i ring – utom Ronny som gått för att hämta något. Gerd sjöng "Äpplen och päron henger i träna när de blir mogna faller de ner, och så "ramlade" vi alla fyra neråt. Amalie sjöng en danssång och dansade iväg i individuella piruetter, Nathalie sjöng en sång jag inte hört förut. Amalie pekade flera gånger på Nathalies baddräkt, där Pippi Långstrump fanns, hon ville vi skulle sjunga Pippi-sången. Gerd sjöng refrängen och vi dansade lite mer. Eftersom flickorna lekt med sanden, och det var högsommarvärme, var det en bra ide´ att gå ner till sjön med sandstrand och bada.

Först måste Amalie ha sin medicin sa mor och tittade på sitt armbandsur. Efter en liten stund gick hon iväg och kom tillbaka med fyra tabletter och en mugg vatten. Amalie tog vant sina tabletter och ville sedan ge medicin till en gungpanda som fanns på lekplatsen. Den leken kom också Nathalie med i, men den varade inte så länge. Jag hann fråga Gerd vad det var för medicin. Hon förklarade att det var två olika mot epilepsi, och berättade att dosen höjts efter att de varit på sjukhuset i Bergen i maj i år. Amalie hade haft mycket och besvärliga kramper, berättade Gerd, så hon hade inte sovit så mycket under en lång tid i våras.

På väg ner till sjön sprang flickorna lite i förväg. Gerd och jag fick möjlighet till en liten prat. Hon berättade då att under våren fick hon en spontan abort, det var innan Barnevernet kom. Den dagen de kom var hon och Ronny kvar i Bergen med småflickorna, för att Amalie skulle genomgå olika undersökningar. De äldre barnen var hemma i huset. Gerd sa att hon också under denna period förutom familjens två egna hundar hade två hundar som hon passade. Hon hade instruerat de äldsta barnen att hålla hundarna borta från soppåsarna, men "tonåringar är tonåringar" – de hade inte gjort det. Hon sa att hon grät då hon kom hem och såg hur det såg ut, och hon och Ronny hade börjat städa upp med en gång.

Flickorna var uppspelta. Innan de gick i vattnet ville de hänga i armarna på en klätterställning. Far hjälpte Nathalie, och mor hjälpte Amalie.

Efter 1.5 timmes umgänge med Amalie, Nathalie och deras mor och far skildes vi. Ut fick besked av Amalie att jag kunde komma nästa dag. Nathalie sprang i vatten och busade, hon svarade glatt nej då jag frågade om jag fick träffa henne i morgon.

Det jag såg var två glada barn som mådde bra, och som verkade trygga med sina föräldrar. De vände sig självklart till sin mor och far då de ville ha hjälp med något, eller då de ville göra något.

Flickorna var i gång hela tiden med aktiviteter som de själva initierade och uppmuntrades till av sina föräldrar, de var mycket rörliga och grovmotoriskt skickliga båda två. Flickornas kommunikation sinsemellan var fin, men någon gång ibland hände det att Amalia, blev lite hårdhänt, men detta avleddes av deras mor på ett fint sätt.

Jag såg en mor och en far som samspelade med varandra på ett respektfullt sätt, som inte visade upprördhet eller talade över barnens huvud, utan bemötte barnen på ett för barnen adekvat sätt. Jag uppfattade båda dessa föräldrar efter detta första möte som resursstarka och som kärleksfulla gentemot sina barn.

De små, små stunder som jag fick möjlighet att tala om vuxna saker med mor eller far, uttryckte båda stor oro för de större barnen, framför allt för Miriam.

Andra mötet med Amalia och Nathalie den 23 augusti 2007På eftermiddagen hade vi avtalat att jag skulle komma igen. Jag hade önskat att tala först enskilt med far, därefter enskilt med mor och så tala med var och en flickorna i den mån det lät sig göras på ett naturligt sätt.

Jag hade ungefär två timmars enskilda samtal med vardera föräldern, samt fem minuter med var och av flickorna. När jag kom hade Amalia sin baddräkt på sig, och Natalia var i trosor, det var mycket varmt. Flickorna hälsade glatt igenkännande. Vi talade om hundar. Gerd berättade att Amalia hade haft mycket stort sällskap och glädje av hunden Kajsa, som föddes 9 veckor innan Amalia. Amalia och Nathalie sa "Kajsa" och visade hur stor hon varit. Kajsa hade blivit sjuk och dött i januari i år, berättade deras mamma, och de hade sörjt henne mycket och längtade fortfarande efter henne.

Mor gick på tur med flickorna då jag satt och talade med far i husbilen. Innan de kom iväg packade Natalia sin väska, hon och Amalia bjöd på tuggummi. De kom efter ungefär en timme och hämtade bollar som Amalia kan kasta och fånga, och lekte med dem. Jag iakttog:

Flickorna har roligt ihop, och de leker fint med varandra och med sin mamma.

Far gick och badade med flickorna då mor och jag skulle talas vid. Innan de kom iväg tittade vi i familjens dator på bilder som Ronny tagit fram från när han och flickornas mamma gifte sig i oktober förra året. Det var en gruppbild med brudparet i mitten, och alla barnen runt omkring mycket fint klädda. Ronny visade också ett foto av äldsta storasystern Linn-Iren på häst, en häst som Natalia namngav, Amalia upprepade hästens namn: "Kvicky."

Jag frågade Amalia om Miriam också rider. Hon sa ja.

Mitt intryck är att Amalia förstår väldigt mycket. När hon själv ska uttrycka sig är det oftast svårt att förstå hennes tal, för det är inte tydligt formade ord, utan ljud en med intonation och tonfall som om det vore tal.

När flickorna kom tillbaka från badet med sin pappa var de glada och nöjda, men lite kalla, mor ropade till far att han skulle sätta på dem kläder. Därefter lekte Amalia och Natalia på lekplatsen, utom när de pratade med mig en åt gången. båda svarade på frågan hur det var att vara med mamma och pappa i husbilen "göj."

Amalia tittade mot himlen och sa "sol." jag sa: solen är borta, det är moln över solen.

Amalia tittade på mig, tittade mot fotbollsmålet, sa "mål" och pekade på fotbollsmålet. Det var tydligt vad hon menade. "Mål" och "Moln" lät för henne lika och det kommunicerade hon.

Båda flickorna fick sin ena hand avritad av mig då vi satt i enskilda samtal. När jag bad Amalia rita en boll, och det var svårt att göra med den tunna pennspetsen jag hade, sa hon pappa och nickade mot husbilen. Jag frågade om hon ville jag skulle fråga pappa om en krita, hon nickade. Men mamma som var i husbilen hittade målarbok och penna, men inte kritorna.

När jag hade talat med alla enskilt ville Amalia "lee mere". Vi kastade och sparkade boll, Amalia, hennes mor och jag. Amalia skrattade högt. Flera gånger lyckades hon fånga bollen och fick mycket beröm av sin mor.

Natalia skrev bokstäver i mitt block. Hon skrev en hel sida med bokstavsliknande krumelurer. Det handlade om henne, Amalia, mamma, pappa, Miriam, sa hon till sin mamma när mamma frågade vad hon skrev om. Vi skildes efter 4.5 timmars samvaro och avtalade att ses igen nästa dag. Då hade far givit Amalia två portioner risgrynsgröt och Nathalie som inte ville ha gröt hade fått flingor och mjölk.

Amalia och Nathalie uttrycker på många sätt livsglädje och tillit. De söker sin mor och far, men leker också på egen hand med varandra. De verkar helt trygga med båda föräldrarna. Både mor och far är lyhörda för sina barn, avvärjer fara, övervakar dem, ger klara besked.

Båda leker med barnen och gör saker med dem. Ingen av föräldrarna visar sin ledsnad eller oro inför barnen, de undviker att tala med varandra eller med mig om vuxensaker i barnens närhet. De uttrycker i handling och i ord att barnens bästa går före allt annat.

Mor och far visar varandra respekt, och ger varandra små andningspauser.

Det jag sett är föräldrar som ger sina barn tillräckligt god daglig omsorg, mycket personlig kontakt och trygghet.

Tredje mötet med Amalie och Nathalie den 24 augusti 2007

När undertecknad kom till campingplatsen med den fina lekplatsen och badplatsen hade barnens far varit och köpt glass åt barnen. Det var varmt, Amalie hade baddräkten på sig, Nathalie ett par trosor. De såg glada ut och hälsade varmt igenkännande. Amalie hade fått en töjskena på sin högerhand och visade glatt de griprörelser hon tränat med sin mamma.

Flickorna var inte glada åt att jag ville tala med deras mor ensam, men gick med på det när far hittade på något de kunde göra.

Deras mor förklarade Amalies rättframma kontakt med att hon är van att träffa många olika människor på grund av sina handikapp och många undersökningar och behandlingar. Nathalie är som sin syster också rättfram i kontakten. Både mor och far berättar att Nathalie fått följa med väldigt mycket och också är van att träffa många olika människor.

När vi träffades allihop igen hade far duschat barnen och tvättat håret på dem. Undertecknad hade då ett uppföljande samtal med far om hans syn på framtiden med mera. Vi avtalade att ses på eftermiddagen igen på en hembygdsgård där det finns vattenlek med mera för barn.

Undertecknad bestämde att ta med min hund för att kunna observera barnen i förhållande till en hund. Det märktes att båda flickorna var vana med hundar. De turades om att "gå på tur med hunden" och hålla den i koppel. Anmärkningsvärt var att Amalie då hon tilltalade hunden använde distinkta ord, så som "kom", "hopp." Det talar för att träning med hund vore mycket bra för Amalies språkträning.

Vi satt ned utomhus för att dricka kaffe och brus. Barnen klättrade upp på en trähäst intill. När de blev lite osams om vem som skulle sitta främst avledde mor dem varsamt genom att tala lugnt och ta i barnen mjukt. Natalie ville ha far med och springa runt och busa. Hon ville komma in i en lekstuga som fanns alldeles intill cafeét, men far förklarade att det inte gick.

En stunds prat fick undertecknad med barnens mor och far, dels då vi satt ner, dels då vi gick en promenad och tittade oss omkring. Far sa till mor att de tyvärr måste avbeställa tiden den 28 augusti på Haukelands sykehus då Amalie har uppföljning av botoxbehandlingen. Båda sa att de önskar inget högre än att få komma hem och börja sin vanliga vardag. Amelie hade precis innan de blev tvungna att lämna sitt hem fått en ny bildskärm till sin PC, där hon kan träna individuellt.

Mor var sorgsen och uttryckte oro över att Amelie måste vara borta från sin klass där hon är gott accepterad och känner sig trygg.

Mor berättade att Nathalie är rädd att börja skolan. Mor sa att hon är rädd att polisen eller någon annan ska komma och ta henne. Rektor har beviljat att mor ska få vara assistent för Nathalie den första tiden, så att mor kan vara med och Nathalie kan känna att hon är skyddad, berättade mor.

Amelie och Nathalie var glada när vi möttes med deras föräldrar både på förmiddagen och på eftermiddagen. På eftermiddagen var de lite mer uppspelta än tidigare för då hade de varit i butiken med mor och far och fått var sitt halsband och ringar som de hade på sig.

Amalie och Nathalie som jag mött nu tre dagar i rad visar i sitt sätt att vara och relatera till varandra, till sina föräldrar och till undertecknad, att de har en grundtrygghet. De söker sig naturligt till båda sina föräldrar. Båda flickorna demonstrerar att de känner tillit till sina föräldrar och till mig som en vuxen som deras föräldrar har kontakt med.

De skulle inte vara så glada och tillitsfulla om det brustit i kärleksfull daglig omsorg och praktisk omvårdnad. Någon akut fara kan inte undertecknad föreställa mig så länge dessa barn får vara med sina föräldrar varje dag.

Risikovurdering görs separat, se nedan.

Frågor till Amalias och Natalias far – och hans svar i enskilda samtal den 23 augusti och den 24 augustiJag talade först med flickornas pappa.

Svar:

Svar:

- Amalia måste på en hel del undersökningar och hon har haft en period med svåra ep-anfall. Rektorn berättade i fylkesnemnda att det var internt de brustit, eftersom Gerd eller jag ringt och gett melding då barnen var forsinket eller sjuka. Rektorn sa också att de flesta barn har illeluktende og skitne sekker någon gång, det ringer lätt ut lite mjölk i säcken. Rektorn menade att Gerd som mor ligger långt över genomsnittet när det gäller att följa upp barnen.

Svar:

Svar:

- Jag har varit med på sjukhusbesök och undersökningar.

Svar:

- Jag har varit mer far för dem än deras far.

Svar:

- Sveio kommune, där har barnen fått full stötte. Hade Amalia fått hjälp i Masfjorden med talpedagog hade kanske hennes språk varit bättre i dag. Morten och de stora flickorna som har ADHD och dyslexi fick inte god hjälp nog i Masfjorden. I oktober är det två år sedan vi skaffade huset i Sveio. Tomten är stor, den ligger 50 meter från motorvägen, så vi kostade på inhägnad som man har plikt att göra. Det är en 2 meter hög inhägnad som skyddar barn och hundar från att komma ut och bli överkörda. Vi köpte lekstativ med gungor och sandlåda. Också ett lekehus. Första året dränerade vi, och stora delar av tomten grävdes upp. På flera ställen är det fortfarande gyttja, och det var ju den hundarna gått i när de sedan sprang in i huset och hade sönder soppåsar den 11 maj.

- Det var bra i Sveio fram till den 11 maj, planen var att vi skulle putsa upp huset på semestern i år, hundar och barn sliter ned mycket…men det blev ju inte så.

Fråga: vad hände den 11 maj 2007?

Svar:

- Barnevernet kom hem till huset vårt. Gerd och jag var inte hemma när de kom, vi var med Amalia och Nathalie i Bergen. Amalia hade varit på undersökningar och vi var borta onsdag, torsdag och fredag. Vi hade åkt till Bergen med långttradaren. Nathalie var med mig i jobb medan Gerd var på sjukhuset med Amalia. Båda flickorna har suttit med i långtradaren flera gånger, mest Nathalie. Hon blir kallad maskot av kollegor. Vi hade lämnat Linn-Iren och de tre tonåringarna i huset med förmaningar om att se till att hundarna inte skulle släppas in till soppåsarna som jag skulle åka och lämna i helgen då vi kom hem. Vi hade inte bara våra två hundar hemma, utan också Gerds kusins Thereses två hundar. De var ute i gyttja på tomten, sprang in i huset, ut och in, och hade haft sönder soppåsarna.

- Om barnevernet i Sveio kommun som aldrig träffat oss eller våra barn håller fast vid att de ska ta Amali och Nathalie så kan vi inte återvända.

*) När Ronny berättade att hans hustru Gerd initierat det gruppesöksmål, vilket jag hört Familestiftelsens generalsekreterare tala om, var det första gången jag hörde den uppgiften. Ronny blev förvånad när jag sa att jag inte visste det. Han berättade att Gerd hade en hemsida och att hon hade skrivit öppet om sina 19 år med barnevernet. Denna hemsida hade jag aldrig tidigare hört tals om. Efter att jag sammanfattat två dagars observationer och samtal med barnen och föräldrarna tittade jag på denna hemsida.

Frågor till Amalies och Natalies mor – och hennes svar i enskilt samtal den 23 augusti och den 24 augusti 2007

Amalia och Nathalie har fyra äldre syskon som de levt med (de har sex halvsyskon, men två halvbröder på sin fars sida har de ingen kontakt med).

För att få en bakgrund till hur det varit som grund för att förstå dagens aktuella situation bad jag barnens mor att berätta om alla sina sex barn. Hon började gråta och berättade om sin oro för barnen, hon berättade att Miriam skrivit ett brev om hur ledsen hon var och att hon vill att mamma ska komma hem till henne.

Djup förtvivlan visade mor då hon sa att barnevernet hade sagt att de skulle skilja Amalia och Nathalie. Hon sa: - De hör ihop, de har sådan glädje av varandra, de behöver varandra och de behöver vara nära varandra.

Mor berättade att hon hade 100 000 tankar i huvudet, hon sa att sedan 2005 har hon inte varit i personlig kontakt med någon inom barnevernet. Hon har positiva erfarenheter av helsepersonal och skolpersonal. Ett undantag är helsesystern i Masfjorden, som enligt mor sa till barnehagen att Amalia hade allergi, när det var ett ep-anfall.

- Amalia fick ökade ep-anfall i december 2006, vi var till Vestlund habilitering, medicindosen utökades med en halv tablett morgon och kväll. Nu är det ok enligt blodprov som togs i maj 2007. Dr Arne Taxt, barnkliniken Haukeland sykehus skrev ut Amalias medicin (mor hämtade burkarna: Orfiril 150 mg 2x 1.5 tablett mot epilepsi, plus Topimax 1 tablett morgon, 2 tabletter kväll).

Svar:

2. Fråga: Har du varit en hönsemamma?

Svar:

- Jag har nog överbeskyddat mina barn och hjälpt dem, kanske för mycket, men det är för att de varit så utsatta. Jag trodde att det att ha barn ville vare en glaede, jag elsker fortsatt barna, men på grund av barnevernet har alla disse åren varit en plage. Jag har inte blivit sedd som mor, det jag varit först och främst.

- De stora barnens pappa tog inte del i omsorgen om barnen alls. Han gjorde slut med mig fem dagar innan Morten föddes. Sedan flyttade han tillbaka hem, men han var inte hemma, han var ute, han spelade biljard. Han flyttade för gott när Miriam var 10 månader gammal. När vi levde samman sa han nedvärderande saker mot mig, han var också våldsam, men det kan man glömma. Men jag kan inte glömma vad han sa då Linn-Iren var sex veckor; då sa han att det han höll på med mot mig var psykisk terror och att han inte skulle sluta med det förrän jag var inlagd på sykehus.

- Jag måste gå till retten för att få honom att skriva under farskapet för Morten.

– Jag trodde att jag inte skulle klara mig utan honom. Det är ingen som skjönner att han kunde få mig så långt ner. Det var också då jag tänkte på självmord, något som jag aldrig gjort senare.

- Jag har slåtts för var eneste onge helt op til vi flyttet til Sveio.

- De fyra stora barnens far har fem gånger inlett rättssak för att få vårdnaden om dem. Vi var gifta i 7 månader, från det Miriam var 3 månader tills hon blev 10 månader och barnens far flyttet ut. Han har inte stillt op på ongene og det er det jeg vunnit på. Grape har varit min advokat hela tiden.

- Jeg hater honom ikke, men jag vill inte ha något med honom att göra. Nu är barnen så stora att de kan åka ner till sin pappa själva. Han har blivit mer pågående sedan vi fick Amalie.

- Silja sa en gång att vi må få lov at fejle. Jag är inte så rädd att barnen gör fel, jag är mer rädd att barnen fejler så att barnevernet griper in.

Mor berättar att hon alltid älskat barn, hon ville bli barnepedagog, men tyckte att det var för svårt fagligt sett. Hon berättar att hon gick nästan färdigt en utbildning till kosmetolog, den utbildningen var i Lillesund. Medan hon gick där hade hennes mamma barnen i Bergen.

Hon berättar också om en upplevelse som kan förklara att hon blivit så beskyddande. Tre månader efter sin fars död i sitt arbete som maskinist ombord på en båt, våldtogs Gerd June av tre unga män. Då var hon 15 år gammal. De hade hållit henne kvar då hon och hennes väninna gick ombord på färjan, väninnan kom ombord, men inte hon. En av de tre unga männen fick strafflindring därför att han skar ner henne då de avslutat gruppvåldtäkten med att sätta en snara om halsen på henne. Undertecknad har inte haft tid att leta fram tidningsklipp från denna tid. Gerds mor har berättat att Gerd inte velat tala om vad som hände – och att hon heller inte haft tid därför att hon varit upptagen av att ställa upp för och ta hand om sina barn. John Rune var den första mannen som Gerd hade kontakt med efter gruppvåldtäkten.

Svar:

Svar:

- Silja sa en gång att barnevernet har ödelagt oppveksten deres. Morten har också reagerat. Han har sagt att det eneste han ber om är ro.

- Selv om barnvernet inte har varit på oss hele tida har de varit inne i huvudet på mig hela tiden.

Svar:

Svar:

- Att familjen skall få samlas igen och få hålla ihop. Alla de äldre barna har tilknyting till Amalie och hon till dem. Linn-Iren låg mycket med Amalie på magen, men hon har fått allt svårare att se hur skadad Amalie är. Silja har varit mycket med Amalie, hon har tyckt mycket om det.

- Vi köpte huset i Sveio för där finns en lägenhet i bottenetasjet där vi tänkte att Amalie kan bo när hon blir vuxen.

Svar:

Undertecknad talar om att den konstanta smärta i foten som Gerd beskriver kan ta energi, och också påverka humöret så att man bli lättare irriterad.

7. Fråga: Hur har familjens liv varit?

Svar:

Vad vill Miriam, 14 år, enligt e-postbrev i augusti 2007?Genom Familiestiftelsen fick undertecknad ta del av ett brev som Miriam hade skickat. Hennes mor förklarade då vi sågs att hon fått detta brev uppläst för sig, och att Miriam skickat brevet till en kvinna i Danmark som sedan skickat det vidare till Familestiftelsen. Då undertecknad hade telefonkontakt med barnens mor den 26 augusti avbröts samtalet av att Ronny sa att Miriam var inloggad på MSN. Jag bad att de skulle fråga Miriam om jag får ta med hennes brev i detta utlåtande. Gerd June ringde tillbaka efter en stund och sa att Miriam svarat att det var ok. Hon hade också frågat om detta skulle vara över snart. Jag vet inte vad jag ska svara, sa mor, jag kan ju inte lova något. Jag försäkrade Miriam att jag älskar henne. J

Nedan en avskrift av Miriams brev (Miriam har dyslexi, hon sätter som vi kan se inte ut skiljetecken, och oftast inte stor bokstav där det ska vara, hon gör också en del stavfel, men det hon skriver är begripligt, undertecknad beklagar att jag inte behärskar att skriva norska ö:n):

"Hei dette er Miriam kjenne å for å bevise at det er meg ska jeg seii ka jeg sa til barne vennene jeg sa at jeg ville bo hoss mamma å at da spörte dei hvem savner du eller eterlant sån

Da hade jeg sakt mangen Ass……jeje til baket il saken sorryy Pappa for at jeg vill ikke bo hoss deg men

jeg har bodd hoss mamma helle livet mitt å jeg vill at det ska forsette sånn jeg er veldig veldig glad i både deg å Mamma

men sanheten er at jeg vill Bo hoss Mamma å det har jo jeg sakt til deg å jeg håper du

får står

jeg vett at dei komm hjem i huset vårt å det var litt rotete men det er ikke det som betyr noe det som betyr noe er at Mamma

er glad i meg+at det går ann til å fikkse på når det er rotete da kan jo man bare ryde sant

men viss noen driver å slår barna sine det går ikke ann å fikkse på men dere

barnenvennene löyy for mamma i sist retten da sa dere at jeg ville bo hoss Pappa men jeg hadde sakt at jeg ville bo hoss Mamma jeg er glad i bege 2 men vill bo hoss mamma for

der er jeg vannt til å bo i menst nå har jeg vont inni meg for jeg savner hun så faellt å jeg gråtter ini meg men later som dett ikke er noe

å jeg hörer stemmen til mamma å dei i hode mitt for jeg er så vannt til denn stemen jeg har lyst til å bo der å dett

vett Mamma for hu kjenne meg å viss dere barnevennenne driver å seier at jeg vill ikke bodd der da komme jeg til å bli rasene for hun har alltid vert der å stilt opp for meg selv

om hun var lei seg å sånnt å dere barne venne har plaget oss

i mangen år vett dere hva jeg orker det ikke meire dere vett jo sjölv at jeg vill bo hoss mamma å dett vett i verfall jeg å for å

seii det sånn dei barnevennene som var hoss pappa ja den dagen jeg skulle snakke med

dei hu ene hadde oransj hårr å hun andre hadde sånn brunt akti hårr det sa jeg bare for å bevise å at dett er meg å når vi snakker om ste faren min Ronny han å ha vert der å stilt

opp for meg ver gang jeg var i tröbel der me basta å viss jeg ikke får bo hoss mamma

kommer jeg til å gråte ver eneste natt å dett gjör jeg nå å men vill ikke visse det men nå vett dere at jeg vil boi hoss mamma ikke i barne hjem å ikke ta det ille opp Pappa

kjempe glad i deg å ikke hoss Pappa men hoss mamma jeg er vedig glad i dem bege men vill bo hos Mamman min"

Minst 10 gånger uttrycker Miriam, 14 år gammal i detta brev att hon vill bo hos sin mamma. Hon säger att hon sagt det till "barnevennene", dvs. barnevernet. Hon skriver att hon är glad i både sin far och sin mor, men förklarar att hon vill bo hos sin mamma; där har hon bott hela sitt liv och där finns mamma som alltid ställt upp för henne, och Ronny som också ställt upp för henne "hver gang jeg var i tröbel."

Att Miriam fått diagnosen lindrig utvecklingsstörning innebär inte att hennes vilja kan negligeras. Miriams tydligt uttryckta vilja att bo hos sin mamma måste respekteras av hänsyn till hennes bästa.

Barnevernet utredde inte vilka skador Miriam kunde få av att flyttas från sin invanda hemmiljö, och sin skola där hon funnit sig tillrätta efter nästan två genomförda skolår. De flyttade henne plötsligt till sin far i Oslo utan att hon hade fått ta adjö av sin mamma, Ronny och sina småsystrar.

Miriams mor har sagt att rätten dömt till umgänge med fadern för Miriam och hennes äldre syskon var sjätte vecka, men att detta beslut inte följts av fadern, utan att det ofta gått mycket lång tid mellan de tillfällen som de stora barnen hade kontakt med sin pappa.

Hur beskriver äldsta systern Linn-Iren hemmet och familjen?

Undertecknad ringde till Linn-Iren Kjenner den 25 augusti 2007, då avtalade vi att höras av senare. Den 26 augusti talades vi vid. Frågor och svar redovisas nedan.

"Ja. Det er bare jeg, og två katter och tre kattungar. Det er kedelig at vaere alene. I morgon ska jeg fare herifra. Då ska jag börja jobba med mormor. Vi planlegger nu om jeg ska ta katterne med eller om vi skall lämna dem till en kennel. Min häst Kvicky får vara kvar, jag har avtalat med en dame som ska sköta henne. Hon går i hage, hon är skadad."

Vad säger Miriams, Amelies och Nathalies mormor om barnens hemförhållanden i det som omskrivits som "skrekkens hus"?Undertecknad ringde barnens mormor Svanhild den 25 augusti. Nedan finns frågorna i kursiv och mormoderns svar inom citattecken.

" Vi har daglig kontakt per telefon med Gerd och Ronny. Linn- Iren har jag mycket kontakt med. Jag ska hämta henne på måndag, hon ska med mig ut på jobb. Jag är teamledare och har talat med min chef om att Linn-Iren ska få börja i rengöringsfirman jag arbetar i.

När jag skulle på hundutställning i Oslo i augusti ringde jag John Rune och frågade om vi kunde träffa barnen som bor hos honom. Morten och Miriam var hemma och fick lov att komma med in i vår campingvagn för att hämta kakor. Då såg jag till att de fick prata med sin mor i telefon. Gerd har prövat att få kontakt med Miriam men hon får inte tala med henne för John Rune. Miriam sa. – åh mormor kan du inte hjälpa oss?

Hon frågade om jag visste varför hon börjat stamma och sa att det berodde på att hon längtar efter mamma. Hon sa att hon griner nesten var natt efter mamma. Hon berättade att då barnevernet kom hade de frågat om hon ville bo hos mamma eller pappa, när hon hade sagt mamma, hade de lett. Jag sa till Miriam att hon må hålle ut. Hon sa: mormor jag ska klare det för jeg er flink a spille skådespel. Morten sa att han vill bo med mamma, men han vill inte bo i huset i Sveio nu för han är rädd att polisen och Barnevernet ska komma.

Barnevernet ödelade nog Mortens skolegang. Han er opptatt av att Barnevernet kom och väckte honom då han låg och sov. Tidigare sa han att han skulle fortsätta på jordbruksskolan i Voss, som Gerd haft mycket kontakt med, så vi har betalat hans skolavgift. Nu har han begynt jobba lite med faren."

"Jag har aldrig varit bekymrad för barnen med sin mamma. Men jag har varit bekymrad över att Barnevernet satt press på barnens mamma. För 10 år sedan när Ronny kom in i bilden trodde vi att Barnevernet skulle ge mor och barnen ro. Linn-Iren sa när Barnevernet skulle komma på besök: - Mormor, hvis jeg gir dem en blomst tror du de lämnar mor i fred? Jag gav Linn-Iren pengar till blomster. Vi dekket fint, Linn-Iren gav blommorna och frågade: - lämnar ni mor i fred?"

Hur uppfattar de två yngsta barnens farmor att barnen mår i dag?Under tecknad ringde Amalies och Nathalies farmor Ingalill den 25 augusti 2007. Nedan redovisas frågorna med kursiv stil och farmoderns svar inom citattecken.

"Hon är beskyddande och tar stort ansvar. Barnen älskar sin mor över allt annat. Alla barnen, även de stora barnen, är väldigt glada i Ronny. När Amalie var liten och hade kramper erbjöd vi oss att passa Amelie så Gerd kunde gå och duscha, men hon ville inte lämna flickan.

Gerd, Ronny och barnen har i Norge ett stort familjenätverk runt sig och det är viktigt. Vi träffade dem allihop på bröllopet: Gerds mor, mormor, hennes systrar och bröder. Det var en av hennes bröder som förde henne till altaret."

Vad säger rektorn om barnen och deras föräldrar?

Undertecknad talade per telefon med barnens rektor Solveig Laupsa den 25 augusti 2007. Hon bad då att vi skulle talas vid den 26 augusti i stället. När vi fick kontakt berättade hon att sedan oktober 2005 då Gerd June, Ronny och barnen flyttade till Sveio kommun, har hon varit rektor för Miriam och Amelie. Nathalie skulle ha börjat skolan nu i augusti och varit på SFO som de andra barnen. Eftersom hon enligt sin mor är orolig, så som många barn kan vara, skulle mor till en början ha följt med Nathalie och varit kvar i skolan, till dess Nathalie känt sig trygg. Rektorn berättar att Nathalie varit med sin mor på möten i skolan under dagtid, och då suttit i sin mors knä eller på en stol, något hon säger att inte många barn i den åldern skulle klara.

Frågor och svar redovisas nedan:

Både Gerd June och Ronny har ringt då barnen varit sjuka eller inte kunnat komma av andra skäl. Gerd har varit väldigt flink till å följe upp Amalie med alla instanser, och att följa upp Miriam. Hon er väldigt kunskapsrik om sina barn, planlegger og följer opp. I Haugesund finns en speciell avdelning där Miriam skulle ha passat in efter tionde klasse. Tilsyneladende ser Miriam ut som vilken ungdom heslt, men etter vart merker man att hon har svårigehter. Det är viktigt å finne ut hennes starke sider. Det var den jobben de begynt på…

Jeg synes det er veldi trist, det är barnens beste att få fortsätta skolen de begynt på och trives i."

"Jag kan icke se någon grund för att dessa barn skall vara omhändertagna. Det som behövs är att mor får lite avlastning, till exempel så att hon kunde få en natts vila. Jeg har sagt att nästa gång hon får tillbud må hon bara säga ja."

RiskvärderingRiskvärdering i en sak som denna handlar om att väga olika risker mot varandra. Grunden för de olika riskbedömningarna är ingående kunskap om tidigare förhållanden, eftersom prognoser för framtiden svårligen kan bygga på något annat än tidigare historia.

Riskerna för Miriam, Amelie och Nathalie att fortsätta att leva med sina föräldrar skall således vägas mot riskerna för dessa barn om de inte fortsätter leva med sina föräldrar.

Hade Barnevernet en ingående kunskap om dessa barns historia då de den 11 maj 2007 beslutade att barnen skulle plasseres?

De hade aldrig träffat barnen, aldrig träffat föräldrarna. De hade inte träffat någon för övrigt i familjenätverket. De hade inte studerat journaler eller skolrapporter för barnen. De hade inte talat med skolan där Miriam och Amelie gått i nästan två år.

Vilken kunskap hade de om barnens förhållanden? Av framställningen i Fylkesnemndas protokoll framgår det att de hade tidigare bekymringsmeldinger och uttalanden gjorda i samband med dem. De hade också en aktuell anonym bekymringsmelding, samt egna intryck efter besök med polis i familjens hus den 11 maj 2007 när endast Linn-Iren och Morten fanns i huset.

Hade Barnvernet en ingående kunskap om vad som händer barn, statistiskt sett, som plasseres? Någon sådan kunskap om att barn som fosterhemsplaceras riskerar att klara skolan sämre, riskerar att hamna i kriminalitet, i missbruk och/eller bli psykiskt sjuka, har inte redovisats. Risken för varje barn att plasseres, utifrån varje barns unika förmåga och svårigheter är lika viktig som underlag vid en jämförande riskbedömning. Det innebär att förhållandena för varje barn i deras hittillsvarande liv måste vägas mot de förhållanden som kan förväntas om barnen tas ifrån sin familj.

Först med en sådan ingående kunskap kan en jämförande riskbedömning göras. Om då risken för barnen att bli kvar hos sina föräldrar bedöms som större än risken för barnen om de placeras, då kan det vara motiverat med ett placeringsbeslut.

Miriam har levt hela sitt liv med sin mor och sina syskon, hon har inlärningssvårigheter och är beroende av trygghet, stabilitet och en klar struktur. Hon har fått stöd och hjälp i skolan och det har gått allt bättre för henne, enligt rektorn. Hon vill bo med sin mor. Det har hon själv skrivit, sagt till rektorn, till sin äldsta syster och till sin mormor och till sin mor i det enda telefonsamtal de haft sedan den 11 maj enligt mor. Vid en plötslig förflyttning påförs Miriam dels traumat att ryckas upp från sin mor, sina syskon, sin trygga skolmiljö, dels traumat att vara avstängd från kontakt med mor, Ronny och småsystrarna.

Amelie har efter stora hjärnskador i samband med födseln behov av omvårdnad och trygg tillsyn dygnet runt, en omvårdnad och tillsyn som hon att döma av bristen på bekymringsmeldinger från habiliteringen och helsevesenet fått av sin hemmavarande mor i första hand, men också av sin far. Hon har funnit sig väl till rätta i sin klass i skolan, där hon får adekvat stöd och hjälp, enligt sina föräldrar och rektor. Hon är trygg och får nödvändig omsorg och tillsyn där hon är med sina föräldrar, men hon är uppryckt från sitt hem, sin invanda miljö med människor och djur, sin klass och sin skola och alla dem som hjälper henne där.

Nathalie är liksom Amelie nära knuten till och beroende av sin mors och fars närhet. Amelie och Nathalie är också beroende av varandras närhet. Också Nathalie är uppryckt ur sitt hem, sitt sammanhang och riskerar att lida skada av att inte snarast få leva vardagsliv med resten av familjen och börja i skolan.

Med kunskapen om barnens historia och kunskapen om riskerna med att skilja barn och föräldrar blir slutsatsen av en jämförande riskbedömning:

Inga risker för barnen psykiskt eller fysiskt finns om de får fortsätta leva det familjeliv de levt.

Det finns risker för barnen att skadas psykiskt och på andra sätt om de skiljs från sina föräldrar.

Det hus Miriam, Amelie och Nathalie bodde i, är ett stort hus med stor trädgård. Det finns således god plats för lek och aktiviteter inomhus och utomhus. Deras mormor berättade att den stora tomten som gränsar till en trafikerad väg har gjorts säker för barnen genom ett högt stängsel som de inte kan klättra över. Mormor berättade att huset invändigt hade ljusa heltäckningsmattor när familjen köpte huset. Dessa hade föräldrarna denna sommar planerat ta ut och ersätta med tvättbar golvbeläggning, ett arbete som mormodern och hennes sambo igångsatt. Likaså hade man planerat att måla väggar.

Om huset vid en objektiv besiktning befinns vara hälsovådligt eller alltför ohygieniskt betyder inte det att barnen skall skiljas från sina föräldrar.

Amalie (5) tilkjent 3,2 mill.

Jubelen sto i taket i går da fødselsskadde Amalie Kjenner (5) ble tilbudt 3,2 millioner kroner i pasientskadeerstatning.

Foto: Arne Ristesund Fødselsskadde Amalie (5) ble i går tilbudt 3,2 millioner kroner i erstatning, noe mamma Gerd June Kjenner er strålende fornøyd med.

Ble sendt hjem

Amalie var frisk i mammas mage, men en legetabbe påførte henne hjerneskade. En februardag i 1999 kjente gravide Gerd June Kjenner bare fire spark i magen. Hun ble urolig og ringte Hyllestad legekontor for å få en kontrolltime. På legekontoret fikk hun febernedsettende tabletter og ble sendt hjem igjen til Leirvik i Sogn, hvor hun da bodde. Neste dag følte hun intet liv i magen, og magesmertene ble verre. Da kontaktet hun Haukeland Universitetssykehus, hvor hun ble ønsket velkommen. På sykehuset ble Amalie tatt med keisersnitt på grunn av truende surstoffmangel. Da hun kom til verden, hadde hun en uvanlig stor kropp. Senere er det påvist cerebral parese med høyresidig lammelse. Ifølge Norsk Pasientskadeerstatning burde Kjenner blitt henvist til fødeavdelingen ved Sentralsykehuset i Førde da hun oppsøkte legekontoret. En spesialist i allmennmedisin har slått fast at barnet mest sannsynlig ikke hadde fått så langvarig surstoffmangel om hun hadde fått behandling raskere.

Les også:

Får beholde barna

Av: Eivind Pettersen

– Familien har slitt i motbakke i lang tid. Da er det tilsvarende gledelig å kunne overbringe et så hyggelig budskap. Nå begynner et nytt liv for dem, sier advokat Ole Mikkelsen til BA.

Siden Amalies skade ble påvist ni måneder etter fødselen, har mamma Gerd June Kjenner (38) kjempet for datterens rettigheter.

DOBLET BELØPET

I går kunne hun endelig puste lettet ut. Norsk Pasientskadeerstatning tilbød opprinnelig 1,6 millioner. Nå er beløpet doblet til 3 265 000 kroner.

Pengene er øremerket jenten og hennes fremtidige utgifter. Midlene disponeres ikke av familien selv, men overformynderiet.

– Det har vært slitsomt, forferdelig slitsomt. Nå kan vi legge dette bak oss og se fremover. Vi er i ekstase, jubler Gerd June Kjenner.

Hennes fem år gamle datter ble offer for en legetabbe under fødselen. Det har ført til cerebral parese, forsinket mental utvikling og epilepsi.

– Vi skal prøve å selge boligen vår i Masfjorden og kjøpe en gård der Amalie kan trene seg opp. Vi trenger en så stor tomt at hun kan bygge og bo der når hun blir voksen. Neste år begynner hun på skolen.

– Kanskje kan vi også kjøpe en rolig hest eller ponni som hun kan ri på. Amalie er så glad i dyr.

ÅRELANG KAMP

Mikkelsen i Advokatfirmaet Drevland & Grape mener erstatningen er akseptabel.

– Siden i fjor sommer har vi fått hevet beløpet betydelig. Vi er godt fornøyde, og kommer høyst sannsynlig til å akseptere tilbudet, sier han.

I august i fjor kunne BA fortelle hvordan Gerd June Kjenner, hennes samboer og seks barn hadde kjempet mot barnevernet i ti år. Etter grundige undersøkelser i fjor vår kunne legene slå fast at problemene til ungene var medfødte.

Familien Kjenner flyttet fra Loddefjord til eneboligen på Hosteland høsten 2000. Her har de bodd siden.

– Dersom noen har en ubrukt gård til salgs, så vennligst ta kontakt. Vi har allerede begynt letingen, men ikke funnet noen som vil selge, sier Gerd June Kjenner til BA.

HJEM